Det kan tyckas märkligt att människor i Sverige – ett land i djupaste fred, med stor social trygghet och stora resurser att tillgå väljer att förbereda sig på total samhällelig kollaps.
Att individer lika mig själv känner en otrygghet trots att de lever i en omgivning som de allra flesta av oss ser som världens tryggaste, pålitligaste och kanske rent av bästa. Folkhemmet Sverige som i hundra år förbättrat levnadsstandarden för sina medborgare, skapat ett samhälle som tar hand om sina sjuka och svaga, skänker ekonomisk trygghet åt alla, en välfärdens välgångssaga, ett internationellt föredöme, i alla fall enligt oss själva.
Men kanske börjar vissa av våra medborgare se tecken på att allt inte är så tryggt, skyddsnäten inte så finmaskiga och våra folkvalda inte så pålitliga och kompetenta som vi en gång trott. Att det samhälle vi fostrats att känna förtroende för inte lever upp till våra förväntningar.
Idag nedrustar vi ett försvar som tidigare inte bara försvarade oss från främmande makt, utan också skapade ett skyddsnät vid katastrofer, våra politiker tar inte hoten på allvar utan verkar mest intresserade av sina egna karriärer och högtravande och verklighetsfrånvända ideal samtidigt som välfärdssamhället blir allt sårbarare.
Till följd av denna insikt väljer allt fler att förbereda sig på det oväntade, de tillfällen som politiker inte lyckas förutse utan istället stapplande och osammanhängande i efterhand försvarar i TV.
Blir jag i timtal sittande i ett orörligt tåg kommer jag att vara förberedd, på samma sätt som jag är redo att möta många andra händelser i vardagen eller vid extrema tillfällen.
Från det lilla, att ha en ficklampa eller energikaka i väskan, till det stora, att kunna äta sig mätt när resten av landet svälter.
Istället för att vara beroende av fabriksbakat bröd, irländskt kött eller potatis odlat hundratals mil bort ser survivalister till att vara självförsörjande inför framtiden.
Nå, för mig handlar det inte riktigt om det. Jag må sakna ett visst förtroende för de folkvalda, och jag har en stark tilltro till mig själv. Men anledningen till att jag startade den här bloggen har inget med det att göra.
Jag älskar prylar, jag köper massvis med prylar. En del är väldigt användbara men långt ifrån alla, vissa är annorlunda, roliga eller intressanta.
Ibland undrar jag om mitt survivalistintresse bottnar i att jag gillar utrustningen, att mitt intresse för förberedelse är en ursäkt att få köpa alla de saker jag vill ha. Hur det än är med den saken så handlar den här bloggen om grejer som gör apokalypsen och hela resan dit lite uthärdligare. Apokalypsen ska avnjutas från en solstol, med en mojito i ena näven och hagelbössa i andra, och här skall jag beskriva prylarna som gör drömmen till verklighet.